Pusslon Åttmört får på nöten (Pusslonsagan) 
endast för mogna

Hur Pusslon sökte den blåa vägen mot slutet? Fråga John! Han borde veta, eftersom det var just han som höll i periskopet den dagen.

John var inte att tala med om höll, periskop och den dagen. John var försvunnen. Hade John verkligen vågat följa Pusslon i kölvattnet? Jag kunde svårligen tänka mig ett sådant mod från John, och vattenytan var mycket riktigt okrusad. För att inte fastna i grubblerier över var John höll hus fann jag det för gott att ringa upp han. Han svarade på första signalen. Men han talade i falsett och med eko. Jag förstod att han måste ha kopplat telefonen via effektboxen och att han således hade tillgång till elektricitet. Varför fick jag känslan att John ville att jag skulle tro att han hade blått sig i böljan? I hopp om att John skulle försäga sig öppnade jag neutralt med "Tjenare Jompa, så du håller dig över ytan fortfarande...". "Kyss mig långsamt" svarade John och ringde av. Men först efter att ha lämnat en fullständig positionsangivelse. Karlbergsvägen 66 A, hans eget kontor. Till detta förhöll jag mig villande, jag ville gärna dit, så jag beställde en taxi.

Inte mindre än tio gånger fick jag ringa på porttelefonen utan att få svar. Så inte heller den elfte. Nu svarade John inte ens på mobiltelefonen och direktnumret till kontoret hade jag glömt. Tvärs över gatan låg en tobaksaffär och jag kom på att det borde gå att köpa kuvert och papper där. Nu var det dags att handla! Det enda som behövdes var ett kort meddelande att John skulle kasta ner portnyckeln och en brevlåda. Jag hade tidigare observerat att det fanns några parkbänkar uppe i annexet till Solvändan. Jag tog mig upp dit och satte mig på en av bänkarna, den enda som inte hade några fullgubbar på sig, för att författa meddelandet till John. I stora drag hade jag brevets innehåll klart för mig: "Släng ner portnyckeln, jag tror att porttelefonen är trasig och att din mobiltelefon har laddat ur sig". Jag sökte i bröstfickan efter min kulspetspenna. Men aj, aj. Jag måste ha glömt den på landet. Brevvägen tycktes stängd för mig. Om jag inte missminde mig fanns det en rabatt utanför porten till Johns kontor. Om jag bara kunde skaffa fram en spade, en kratta och en vass sten borde det vara möjligt att arrangera en plätt med ett i jorden inristat meddelande som skulle synas uppifrån kontoret, i händelse av att John ställde sig vid fönstret för att röka.

Glad i hågen över min idérika konstruktivitet begav jag mig på inköpsrunda. J som i järnaffär för kratta och spade. Sedan var det slut på rundan och jag var redo att gräva upp gatan. Till Karlbergsvägen 66 A med spring! Men var har det blivit av den sabla rabatten? Här ligger ju bara en parkeringsplats. Här ser man vådan av bilismen ligga som ett asfaltshölje över min tilltänkta jordinristningsplats. Lyckligtvis är jag inte den som surar över små motgångar, jag kommer alltid på någon krumelur som snirklar runt problemen. Buss 47 stannade just vid sin hållplats på andra sidan gatan och jag såg blixtsnabbt min chans. Och jag tog den. Jag tog ett jätteskutt över Karlbergsvägen och tog plats som passagerare på bussen, trots usel lön. Jag åkte med till ändstationen på Djurgården, där jag visste att det fanns många jordplättar. Vilka inristningsmöjligheter! Och se, alldeles genast fann jag en liten yta bakom hållplatsbuskaget. Nästan klar att använda, men först måste den liggas in och plattas till. Jag snörde upp min shoppingvagn och botaniserade bland de medhavda ligga-på-plätt-hjälpmedlen. Viktigast var förstås filten, en fuskmufflon mjuk som mozarella. Och kudden, den hade jag alltid med mig. Duntäcket ämnade jag låta ligga kvar i vagnen så länge som solen gjorde detsamma, på himlen. Sist fällde jag upp tältet, som skulle skydda från insyn. Nu kunde ingen se vad jag hade för mig. Fram med en korkskruv!

Sedan minns jag ingenting annat än att det var hårt och kallt. Jag slog upp ögonen och vakten, snodde hans nycklar och var fri igen. Karlbergsvägen, here I come! Jag hade fått en bättre plan. Jag skulle ringa 118 118 och fråga efter Johns portkod. Det enda som hindrade mig var att även mitt telefonbatteri hade laddat ur sig, men för en kille med min fiffiga läggning är inget problem oomkullrunkeligt. Jag skulle snylta på Johns egen energi! Efter att ha kopplat laddkabeln till portens koddosa slog jag 118 118. Och, sanna mina ord, kodindikatorn visade grönt direkt! Jag hade alltså mer eller mindre av misstag knäckt koden. Jag ville gärna slå mig på bröstet men inom mig hånlog jag åt Johns dumhet. För visst var det John som låg bakom valet av portkod. Det måste det ha varit, han var ju i alla fall portvakt. Men hur hade han tänkt? 118 118... Knappast någon slumpvist utvald sifferkombination. Skulle man läsa 118 två gånger, eller kanske tvärtom? Min slipade hjärna räknade snabbt ut att 118 delat med sig själv blir 1. Det kunde inte vara en slump. John hade alltid velat vara just nummer 1. Jag väcktes upp ur mina räknefunderingar av att jag svimmade då porten med hög hastighet plötsligt hade kastat sig på min näsa. I mitt avsvimmade tillstånd förmärkte jag inget av de unga damerna som rusade fram för att omplåstra mig, badda mig och frälsa mig till nytt liv. Den syn som mötte mig, när jag hade kvicknat till såpass att jag vågade öppna ögonlocken för att njuta de barmhärtiga skönheterna, var John. Han stod lutad över mig med en kniv. En smörkniv.
- Det var värst vad du brer på! hörde jag mig gurgla genom ett ymnigt näsblod som var mitt.
- Vad står du och trycker upp trynet i min port för? sa John.
- Jag ville träffa dig.
- Men nu var det jag som träffade dig.
- Varför har du en smörkniv?
- Det är min enesak.
- Ja visst är det, men just nu kan jag inte känna doften. Jag bloar.
- Det är gedigen hemslöjd. Rättvik.
- Ja ja ja. Du, var är brudarna?
- Dom var nog en dröm. Varför vill du träffa mig?
- Hämnd.
- För vad?
- Näsblodet.
- Du är sjuk.
- Nej, bara jag får tvätta av mig så blir det okej.
- Ja, men du får inte följa med upp på mitt kontor.
- Varför då?
- Jag råkar känna till att du är allergisk mot pälsdjur och jag har lovat att ta hand om min svågers båda katter medan han har tvättstugan.
Hur mycket näsblodet än hade reducerat mitt luktsinne kunde jag tydligt sniffa en lögn i hans kattridåer. Vad ville John dölja? Vad fanns egentligen på hans kontor? Jag slog ner John, snodde nycklarna, rusade upp de fem trapporna och tog mig in genom rätt dörr. Jag behövde inte leta för att upptäcka vad som gjorde att John inte ville ha mitt besök. Han hade köpt pizzor. Många pizzor. Hela kontoret var fullt av dem. Golv, väggar, bord, stolar. Jag hann räkna till 78 stycken innan jag hörde att John tassade in. Han hade visst hämtat sig från smällen.
- Är det här din svågers katter?
- Jag tror det.
- Varför, John? Varför har du så många pizzor?
- Jag ville pröva alla sorterna. Kolla vilken som var godast.
- Jag tror jag förstår.
- Du säger väl inget?
- Det beror på dig...
Pusslon Åttmörts eviga semestermål var Italien, det var allom bekant, och nu alla dessa pizzor. Jag hade fått en hållhake på John och den skulle jag utnyttja. Äntligen var jag Pusslon i kölvattnet!

Jag förde handen mot mobiltelefonhölstret. Det skulle jag inte ha gjort. John kastade sig över mig, vild som en försäkringskassetjänsteman som berövats sin kafferast. Han försökte nypas och rivas. Ganska obehagligt faktiskt. Visst ville jag få tag på Pusslon så att jag kunde ge honom på nöten för det där som hände i lördags. Fast han skämdes nog tillräckligt utan att jag behövde skriva honom på näsan. Med ens kände jag mig trött på alltsammans. Jag fryste John med min laserpistol och sedan tog jag tunnelbanan hem till mamma och fick fikon. Mammas granne hade skaffat en kanin och, hur det nu gick till, hörde jag mig lova att ta hand om den de närmaste dagarna. Grannen skulle till Liverpool för att se om hon kunde hitta Ringo Starrs barndomshem. På vippen ångrade jag mig, men tänkte att det kunde bli ganska skönt ändå. Jag och kaninen skulle kunna göra vad vi ville i flera dar. Vi enades om att sticka ut och paddla. Jag ville gärna komma lite söderut i skärgården, för en gångs skull. Det hade kaninen naturligtvis inget emot, att jag ville. Men det fick istället bli som kaninen själv önskade, nämligen rakt österut. Som i förbifarten hojtade vi, mest på skoj, till några som hade ankrat vid ankring förbjuden på en holme utanför Lådna:
- Hallå där, tror ni att ni är ryskar eller?
-Nej, vi är Svenska Skithögarna, en specialdivision från försvarsmaskens skärgårdsavdelning. Vi letar efter ett förvunnet men dessvärre även flytt periskop från fusklotteriet på julfesten. Ni har möjligen inte sett nått?

Nej, det hade vi ju inte. Men om vi hade gjort det hade vi inte avslöjat det. Jag sa till kaninen att här kunde anas Åttmörtar i mossen. Min vurm för fallet hade hastigt väckts till liv igen. Så snart vi hade rundat nästa udde landade vi i en vassrugge. Kaninen ville bada och tycktes ointresserad av Åttmörtar och periskop, men jag sköt oss längre in i ruggen och drog på mig smygstövlarna. Efter att ha vadat iland smög jag mig inåt ön. Planen var att nå ankring förbjuden från norr, i motvind. De hade ju hundar som luktade. Illa. Men det hela var värt ett försök. Min taktik var att komma så nära som möjligt och sedan slå ner allesammans med en tallegren. Jag kamouflerade mig med ormbunkar och började åla. I takt med att jag närmade mig ankring blev det tyvärr allt svårare att uthärda lukten från hundarna. Jag försökte råda bot på problemet genom att stoppa in väldoftande tallbarr i näsborrarna. Ett av barren måste då ha kommit åt någon känslig kittelnerv och jag kunde inte hålla mig från att tjuta upp ett plötsligt illskratt. Inte bra. Men rätt kul. Jag blev förstås genast upptäckt. Dom dödade mig på leverfläcken och därför måste historien sluta här.